Tjejen som visste för lite

Dagen inleddes med ett apt möte. Vi är två grupper och en uppgiven chef som ska försöka få ut så mycket som möjligt av 3 timmar i ett rum med syrebrist. Behöver jag säga mer?
Dessutom hade hon bjudit in en dietist, som stal vår dyrbara tid. Vi VET och KAN allt det där hon stod och mässade om. Vi har ju för tusan hur många år som helst i yrket (de flesta av oss iaf)
Vi har så mycket att prata om för att verksamheten ska kunna rulla på friktionsfritt. Efter sammanslagningen upplever jag fortfarande att vi jobbar i ett kaos, där ingen vet sin plats och där vi är i stort behov av nya, fungerande rutiner. Skulle alla ta lika stort ansvar och vara lika "plikttrogna" som vissa, så skulle det också underlätta en del. Men det är en mycket "trött" personal och det är med all rätt. En människa orkar inte hur mycket som helst och detta böjar bli övermäktigt.

Kvällen flöt på som vanligt...Träffa samma människor, göra samma sysslor, lyssna på samma saker, svara  på samma frågor, gå på samma gator. Säga vad man vill...men det är iaf tryggt :-) Jag vet min plats och jag gör det jag skall, så bra som jag någonsin kan. Men vill jag detta? Jag vet faktiskt inte.... Det känns som om jag fastnat. Jag vill nog innerst inne vidga mina vyer lite. Been there - done that, som man säger.
Detta har jag funderat på länge. Studera alltså. Varje gång jag ser hur lite pengar jag skulle få ut med studielån, så lägger jag ner det och jobbar på. Tycker att det kan svida rejält i plånboken vissa månader nu. Vad ska det då inte göra om jag bara hade hälften av det jag tjänar nu?!!  Men människor har ju studerat i alla tider, tom ensamstående har klarat detta galant. Men...hur gör dom? Har dom rika föräldrar som förser dem med pengar? Jobbar de svart? Finns det några bidrag att söka (som jag ej vet om)?? Eller har jag ovanligt dyra vanor?
Jag får helt enkelt klura lite till på detta. Ta lärdom av de jag känner som gjort och klarat det.

Förövrigt tycker jag att vi har ett "fint" och viktigt yrke, dvs att hjälpa gamla och sjuka. Man glädjer en människa varje dag. Man får mycket tillbaka också. Synd bara att det numera är under sån tidspress att man helst ska vara en robot för att fixa detta. En robot behöver aldrig gå på toaletten, äta lunch, mellanmål eller ens ha rast.

Nu ska jag tända alla mina ljus och läsa nya MAMA tidningen.