Tjejen som visste för lite

Blir lika stolt över mig själv varje gång jag fixat att jobba dagtid :-) Det är till att börja med alldeles förtidigt på morgonen, det är yrsligt, stressat, ostrukturerat, surrigt, stimmigt....och ibland alldeles underbart. Beundrar mina arbetskamrater som nästan bara går dagtid! Vilka superhjältar! Min puls är 300 och jag får ett tryck över bröstet bara jag äntrar entren. När jag frågar mina arbetskamrater hur de står ut ( utan att hamna på akutpsyk) så säger de att de "stänger av". Detta konststycke har jag ännu inte lärt mig och det är nog därför jag går mina lugna, trygga kvällar.

Det bästa med att gå dagen (och det enda) är att få äta middag med familjen och umgås med barnen. Visst låter det rart? Sanningen är en annan. Vi är sällan alla vid middagsbordet pga alla aktiviteter och barnen suktar inte längre efter att umgås med sin mamma när jag finns tillgänglig på kvällarna. En illusion är vad det är.
Idag var det inga aktiviteter på schemat och Emilia hemma med feber, så tog tillfället i akt att leka "mysfamilj" och det höll i sig i en kvart...Sen jagade Elias Emilia i vardagsrummet med sin "soft air gun" samtidigt som hunden kör racet på parketten. Lugn och ro, vad är det? *ler*

Pappa och B-M kikade som hastigast in med påskägg till barnen och vackra gula tulpaner. Jag ÄLSKAR tulpaner! Själv har jag fått iväg några torftiga påskkort i all hast, för att bevisa för de närmsta att jag inte är död.

Nu måste jag verkligen gå och lägga mig. En dag till att klara av.

Kram på er alla!